|
|
George RODENBACH (1855-1898)
Vattenbitarna, drömmer i tysta parker
Vattenbitarna som drömmer i tysta parker,
I de stora dumma parkerna fulla av bowlingbanor,
bli sur; och behöver inte längre lura sina sorger
Än en kopia av himlen före den nattliga sorgen;
En galant fest i spegelvända moln,
I moln klädd i svavel och rosa satin
Som kommer fram bundna med band och utsmyckade
För någon menuett eller någon apoteos:
Solnedgångsmoln i mjuka furbelows;
Baggy finery, korgar på vassa höfter,
Allt speglas bland de trånga bassängerna;
Och det döda århundradet lever igen i det trötta hjärtat,
I vattnets trötta hjärta som plötsligt tar färg
Och tror att se igen vackra damer på dess kanter
Hjärtat av vattnet i vattnet minns,
Han som tänkte: "Ah! Hur långt borta var tiden då,
De härliga dagarna med fina blommiga liv! "
Men den här tiden börjar igen och vattnet ser igen
Men för en kort tid, det gamla och kära landskapet,
Minne som passerar slumpmässigt från molnen...
För det är helt enkelt det, minnet:
En tillfällig hägring - synd om saker
Som i vår tomma själ verkar komma tillbaka;
Sådan, i vattenbitarna, himlen i rosa klänningar!
|
